Idag...
Är ingen bra dag.

Min semester har varit väldigt bra, jag har fått umgås med pojkvännen i 2 veckor, igår åkte han hem efter en kort helg här. Det kändes som om han var här i fem minuter. Ändå gjorde vi inget speciellt som fick tiden att gå, vi låg mest hemma & kollade massa Disney filmer.

Men morbror.. Älskade lilla Leffe, gick oväntat, hastigt & alldeles för tidigt bort i onsdags förra veckan. Ingen var beredd på det & jag tror inte att någon fattat det än. Igår var jag & lillasyster ut i hans lägenhet för att ta fram kläder han ska ha på sig.
Jag fasar för den dagen då någon av mina föräldrar går bort. Jag vet att min morbror värdesätter oss extremt högt & man får tycka vad man vill om honom, men en människa med större hjärta av guld, det får man söka efter länge.
Vi tog dom kläder som verkligen representerar Leif. Och det var en fruktansvärd känsla att stå med dom kläderna, att se dom för sista gången.
Min morbror.
Min odödliga morbror. Han som alltid funnits till hands, i allt från chokladpuddingskrig i hans lägenhet, till att lära mig spela Zelda på super Nintendo, hans jäkla vattensäng. Vår semester på skara sommarland.
Aldrig ska jag glömma dig. Aldrig.
Jag hoppas änglar tar bättre hand om dig än vad jordelivet gjorde. Att du nu är tillsammans med mormor & morfar & att du sitter & skrattar för dig själv, för du inte hamnade i helvetet & sitter där & äter glass.

Älskade morbror, sov gott.

Det känns sådär att gå tillbaka till jobbet nu, inte för att jag inte vill jobba, det ska bli skönt att få träffa mina arbetskamrater & tanter & gubbar igen. Jag är väl mer nervös över att man kommer få en panikattack där & fatta vad det är som hänt.

Man sitter ju alltid & grubblar en massa när man inte är som man ska. På både gott & ont & jag förstora upp saker, det vet jag. Men en tanke kommer ändå någonstans ifrån. Och det gör mig ledsen när jag funderar över varför saker blir som dom blir, eller varför människor gör som dom gör. Och ännu värre, varför kan dom inte svara när man frågar?
Frågor som "varför vill han inte presentera mig för sina vänner?" "kommer jag någonsin att lita på folk fullt ut?", "är jag ens tillräcklig för honom?", "Varför pratar folk om oss som om dom känner oss?"
Det gör ont & det sårar.

Idag är ingen bra dag & snart ska mamma & jag till begravningsbyrån.
Jag vet att Leffe skulle bli arg på mig för att jag inte skrattar med honom nu, men var sak har sin tid. Så nu återgår jag till mina funderingar, till mina tankar & skrattar åt allt tokigt som man ändå sällan får svar på 😌