skeksis

Jag är här, men ändå inte "här".

Detta var tuffare än jag trodde faktiskt. 

Jag trodde jag hade tillräckligt mkt skinn på näsan för detta, men ensam är inte stark, inte i mitt fall.

Semestern var fortsatt underbar. Vi spenderade två kvällar på Liseberg & jag skrek så mkt att jag tappade rösten, vilket ändå vill säga en hel del. Då jag tror att jag endast tappat rösten en gång tidigare i mitt liv & då var jag barn. Jag är ju inte den tysta personen vanligtvis heller så 😉

Jag träffade båda Magnes föräldrar, hans skolkamrat & vi gick & såg Metallica 😎

Även om det var en lång väntan på dom, så var det värt det i slutändan. Det var en riktigt bra konsert, rösten var verkligen inte mkt för världen då & min kropp är slut. Så då tror jag det är ganska lyckat ändå 😄

Min lilla man, katten, hade haft det bra på pensionatet men tyckte nog också det var skönt att komma hem, han är mer kelen nu än någonsin & att han ibland sover med oss i sängen, det förbluffar mig än. Fast det gör han mest när Magne är hemma, för det är mer hans katt nu än min. Han tom ligger & sover på Magnes mage när han sover. Konstigt mansfolk...

Så var semestern slut & vardagen kallade igen. Jag såg riktigt mkt fram emot att börja på en ny kula. Men det har också varit mkt motgångar med allt vad personnummer & konto heter. Allt har tagit sån evinnerlig tid. Men jag tog mig till jobbet & vi var en mindre skara som började förra veckan (några hade börjat veckan innan). Så det var mkt med planering som gällde. Vi satte ut saker på sina platser, bäddade sängar, fyllde på med diverse grejer på alla rummet & diskuterade rutiner & olika grejer vi skulle vilja veta. 

Jag kände mig en aning bortkommen som enda svensktalande människan i rummet & där var gånger jag inte riktigt visst vad jag skulle göra, för det kändes så naturligt för alla andra. Jag hängde med så mkt jag kunde helt enkelt. 

Det är ett stort ställe, tre våningar. 20 platser till dementa på första, 24 platser till somatiskt sjuka på andra (min våning), var där är två dubbelrum till äktapar & 16 platser till tredje våningen, som fortfarande är ganska öppen, där kommer inga boenden förrän i okt-nov. 

Det är som sagt stort, så det känns ändå kul att vara med från början & "sätta din prägel" på det. Det är ju ett särdeles unikt tillfälle som inte alla får i sitt liv, ännu mindre i ett annat land kanske. 

Vi ska jobba väldigt mkt med händerna på ryggen, meningen är att vi "ska göra de som bor hos oss bättre". Så det är en stor grupp med människor inblandade.

Jag tycker detta är jätte spännande, men ändå kan jag inte låta bli att känna mig ensam.

Magne jobbar i veckorna, borta. Och jag trodde inte det skulle påverka mig så hårt ändå, men jag saknar dom där hemma något enormt. 

Speciellt de dagarna nu när jag är hemma själv. 

Jag har tappat gnistan litegrann att ta mig för något. För där är ingen med mig att göra det.

Detta leder klart till att jag får ett nervöst sammanbrott i fredags & bara låg & lipade i en timme.

Det fanns en tid då jag värderade min ensamtid som det enda jag ville ha & det gör man klart ännu, men jag har kommit tillbaka till den gamla Bella dom sista åren, hon som gillade sällskap.

Magne frågade mig om han skulle hjälpa mig att komma "hem" igen, om det var vad jag ville...

Vill jag det?

På ett sätt ja, för jag känner att jag passar in här, men ändå inte.

Men jag har bara varit här i knappt fem veckor & bara jobbat i knappt två & då har vi inte fått in några boenden än.

Jag kan inte ge upp redan, innan jag ens börjat. Men det innebär inte att det inte kommer bli en tuff period, med mkt ensamtid, mkt lite ork & ont i kroppen. 

Jag har inte sovit en hel natt på 5 veckor, kroppen börjar ta rätt mkt stryk av det.

Nej, fy fan vad negativt detta blev.

Men det är väl så livet är? Vi sätts på våra prövningar & det är den personen som kommer ut på andra sidan vi ska sträva mot... Eller? 

Frukost...