Bakslag. 

När man äntligen tror & tycker att man hittat någon man tycker om. Så försvinner dom. 

Det måste ju ha med min vanliga tur att göra. 

Eller också är det inte meningen. 

Mansköttet har fått jobb i Norge. Flyttar till våren. 

Och jag är jätte glad för hans skull, men fördärvad för min egen. 

Vi har bara träffats i 2 månader, more or less, så jag borde inte göra så stor grej av det. Egentligen borde jag avsluta här, skaka hand & säga tack för mig. 

Men hur gör man då? 

Det var lättare på ett sätt när man var tjock. Då hade jag mig själv att rätta mig efter. Mig själv & mina fantasi foster. 

Då kommer nästa fråga. Han verkar vilja att vi ändå ska fortsätta ses & se vart tiden tar oss. Kanske jag tom. kan tänka mig att lämna Ängelholm någongång i framtiden? 

Skulle jag det?... Om man har en bra anledning... Så skulle jag nog. Det är ändå en jätte chans till något annat också. 

Jag är trasig just nu.

Berlin var magiskt. Helt annorlunda julmarknader än här hemma. Och vi hann med både zoo, akvarium & Madame Tussaude. Och ett par besök i Europas största köpcenter. Det gav en panik. Jösses. Sju våningar & alldeles för mkt att se. Haha. 

Julklapps ångesten sitter i. Ska försöka köpa alla julklappar imorgon. Ska med Mr T till väla efter jobb. Och annars får jag försöka lösa dom på måndag. 

Jag känner mig stressad över allt & ändå inte. Huvudet går på högvarv & jag är trött. Men nu blir det en massa jobb framöver innan man sen har en veckas semester i januari igen. 

Tiden går för fort. Jag hinner inte med. 

Och det skämmer mig mer än vad jag kan förklara med ord, att jag inte alls vet vart jag är påväg. 

Det gör ont...

Vem är jag

Hur betraktar dom mig

Men frågorna jag ställer

Säger mer om mig

I min osäkerhet

Du kan kalla det ångest

Hela kroppen den skakar

Så snälla håll om mig

Ett lyxproblem

Men det är en vardaglig scen

Mycket vill ha mer

Det är så vi bygger problem

Håll om mig

Någonting hotar kväva mig

Håll om mig

Bara du finns där för mig