Döden och livet.

Nej jag ska inte bli poetisk, men jag har tänkt mkt på det de sista dagarna.
Farfar är fortfarande på sjukhus. Jag och lillasyster körde ner och tittade till honom igår.

Det är orättvist när en människa bara är 71 år, redan ska bli så dålig. Nu kan vi bara vänta, och hålla tummar och tår för att han är starkare och fixar detta.

Jag skulle inte säga att jag är rädd för döden. Jag har respekt både för livet och döden. Jag är inte rädd för min egen skull, utan mer för andra runt omkring mig.
Men jag tror också, att eftersom jag jobbar runt "ämnet", med gamla, så får man en annan syn, på både och. Absolut har jag respekt för det, men det är också det enda man kan vara säker på. Det är det enda vi vet i livet, att vi alla ska dö. Men det blir ju inte mindre jobbigt för det, när folk försvinner för en.


Farfar, bli bättre och kom hem nu! Vem ska annars köra med sköterskorna på sjukhuset!!??!


Nej, det har varit en tuff helg.
Jag mår illa hela tiden, det gjort ont i huvudet och mina armar går snart av. Det gör ont i dom även när man sitter still. Huh. Vill någon låna ut en kropp till mig, så jag kan lämna denna på lagning?

Min semester gå mot sitt slut, jag har hunnit göra en del, och vid närmare eftertanke, finns där grejer jag också önskar att jag gjorde mer. Men det är lätt att vara efterklok. Och man kan inte tänka så heller. Men nog gör man det.

Nej, nu kan vi bara vänta och se. Så snälla håll tummar och tår och allt för att farfar ska bli bra!