Jag vet att jag har blivit en väldigt "tråkig" människa under dom senaste åren.
Och samtidigt, känner jag att jag inte ska behöva, eller behöva är fel ord, men man måste inte alltid säga vad eller varför saker och ting är som dom är.
Men för min egen skull är det nog en bra grej också. Jag har utvecklat ett socialt handikapp.
Dom som känner mig tycker säkert det låter konstigt, eftersom jag oftast inte (eller aldrig) har problem att vara social och "Bella" i era sällskap. Men då känner jag mig såpass trygg, för ni vet vem jag är. Och även om ni dömmer mig, så är ni där.
Jag vill inte ut, för det känns som om alla stirrar på mig, som om jag inte passa in. Jag blir kallsvettig så fort jag vet att jag ska ut på något där jag kommer synas i mer än 5 sek. Att veta att jag kan stöta på folk, som jag känner/känt eller umgåtts med, får mig att må illa.
Jag drar ner mössan och pluggar in ipoden och stirrar mest ner i marken när jag går förbi. Skulle du se mig och vi får ögonkontakt, så låtsas jag som om jag inte såg dig, även om jag gjorde det.

Nej, jag söker inte empati, inte mer än att jag vill att ni ska förstå varför jag säger nej, när ni fråga om jag vill med.
Jag vill tro att jag inte medvetet är otrevlig på den punkten, men jag vill förklara så att det inte ska låta fel när ni frågar. Jag kommer att ta tag i det, när jag känner mig redo för att följa med.
Tills dess vill jag som sagt att ni ska förstå, och inte ta illa vid er om jag blir arg/nervös/sur över att ni frågar.


New Moon kom igår :) Och jag är självklart en av dom som beställt den limiterade boxen (Yes, ni får gärna skratta). Satt och kollade filmer igår och allt extra materiall idag, det är nästan det bästa, att kolla hur filmer är uppbyggda. Otroligt intressant. Och jag skyller allt på Linus, hade han inte fört in mig på film-vägen, hade jag inte haft en hylla mer över 200 dvd:er (tror det är 200, men säkert över, har inte räknat alla).
Men jag ångrar det inte, även om det kan kännas som slöseri med pengar och tid.
Aldrig för mig.
Det är det jag gör när jag inte är social. Kollar film eller läser. För i fantasins värld, får man vara vem man vill.

Lillasyster fyllde 18 år, så nu har mamma bara vuxna barn. Jisses vad fort det gick ändå. När jag fyllde 18 var jag på Rammstein konsert i köpenhamn. Blev tafsad på av äckel och förmodligen passivt hög eftersom han rökte på precis framför oss. Så jag fick gå ut och kräka som en gris. Eller som Sandra säger: "Lägga ett kräk" ;)
Det är 5 & ½ år sedan. Samtidigt som det känns som om tiden står still, så försvinner den alldeles för fort också.

Jenny har 20 års fest ikväll, så jag borde egentligen göra mig i ordning, eftersom jag glott på film hela dagen.
Ja, det blev ju inget "WOHO-JAG-ÄR-PÅ-TOPP-HUMÖR" inlägg.
Men jag kände att jag var tvungen, eftersom jag kan uttrycka mig väldigt klumpigt, och vill bara att folk ska låta mig ta det i den takt jag vill.
Jag kommer när jag är redo, och då säger jag till.

Until then, take care kids!